| DEN BORTGLÖMDE KAPTENEN | THE FORGOTTEN CAPTAIN |
| Tomas Tranströmer | trans. Robin Fulton |
|
Vi har många skuggor. Jag var på väg hem i septembernatten då Y klev upp ur sin grav efter fyrti år och gjorde mig sällskap. Först var han alldeles tom, bara ett namn men hans tankar sam fortare än tiden rann och hann upp oss. Jag satte hans ögon till mina ögon och såg krigets hav. Den sista båten han förde växte fram under oss. Framför och bakom kröp atlantkonvojens fartyg de som skulle överleva och de som fått Märket (osynligt för alla) medan sömnlösa dygn avlöste varann men aldrig honom - flytvästen satt under oljerocken. Han kom aldrig hem. Det var en invärtes gråt som förblödde honom på ett sjukhus i Cardiff. Han fick äntligen lägga sig ner och förvandlas till horisont. Adjö elvaknopskonvojer! Adjö 1940! Här slutar världshistorien. Bombplanen blev hängande. Ljunghedarna blommade. Ett foto från början av seklet visar en strand. Där står sex uppklädda pojkar. De har segelbåtar i famnen. Vilka allvarliga miner! Båtarna som blev livet och döden för några av dem. Och att skriva om de döda är också en lek, som blir tung av det som ska komma. |
We have many shadows. I was walking home in the September night when Y climbed out of his grave after forty years and kept me company. At first he was quite empty, only a name but his thoughts swam faster than time ran and caught up with us. I put his eyes to my eyes and saw war's ocean. The last boat he captained took shape beneath us. Ahead and astern the Atlantic convoy crept, the ships that would survive and the ships that bore the Mark (invisible to all) while sleepless days and nights relieved each other but never him. Under his oilskin, his lifejacket. He never came home. It was an internal weeping that bled him to death in a Cardiff hospital. He could at last lie down and turn into a horizon. Goodbye, eleven-knot convoys! Goodbye, 1940! Here ends world history. The bombers were left hanging. The heathery moors blossomed. A photo from early this century shows a beach. Six Sunday-best boys. Sailing-boats in their arms. What solemn airs! The boats that became life and death for some of them. And writing about the dead - that too is a game, made heavy with what is to come. |
Copyright © Tomas Tranströmer 1987, 1997; Trans. Copyright © Robin Fulton 1987, 1997. - publ. Bloodaxe Books