KARL XIICHARLES XII ON THE CENTENARY
OF HIS DEATH 1818
Esais Tegnértrans. J.E.D. Bethune
Kung Carl, den unga hjelte,
han stod i rök och dam.
Han drog sitt svärd från bälte
och bröt i striden fram.
"Hur Svenska stålet biter
kom låt oss pröfva på.
Ur vägen Moscoviter,
friskt mod, I gossar blå."

Och en mot tio ställdes
af retad Vasason.
Der flydde hvad ej fälldes,
det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
ej skrefvo pilten bud.
Lugn stod han mot Europa,
en skägglös dundergud.

Gråhårad statskonst lade
de snaror ut med hast
den höga yngling sade
ett ord och snaran brast.
Högbarmad, smärt, guilbårig
en ny Aurora kom:
från kämpe tjugoårig
hon vände ohörd om.

Der slog så stort ett hjertav
uti hans Svenska barm,
i glädje som i smärta,
blott for det rätta varm.
I med och motgång lika,
sin lyckas överman,
han kunde icke vika
blott falla kunde han.

Se, nattens stjernor blossa
på grafven längese'n,
och hundra årig mossa
betäcker hjeltens ben.
Det herrliga på jorden
förgänglig är dess lott.
Hans minne uti Norden
Är snart en saga blott.

Dock - än till sagan lyssnar
det gamla sagoland
och dvergalåten tystnar
mot resen efterhand.
Än bor i Nordens lundar
den höga anden qvar
han är ej död, han blundar:
hans blund ett sekel var.

Böj Svea, knä vid griften,
din störste son göms der.
Läs nötta minneskriften,
din hjeltedikt hon är.
Med blottadt hufvud stiger
historien dit och lär,
och Svenska äran viger
sin segerfana der.
King Charles, the conquering boy,
Stood up in dust and smoke;
He shook his sword for joy,
And through the battle broke.
How Swedish iron bites,
We will make trial new;
Stand back, you Muscovites;
Forward! my own true blue!

Not ten to one appal
The angry Vasa's son;
Those fled, who did not fall:
So was his course begun.
He drove three Kings asunder,
Who leagued against him stood;
And Europe saw with wonder
A beardless Thundergod.

Old grey-haired schemers muttered
Their plots with wily care
The brave young hero uttered
One word, and burst their snare.
High-bosomed, goldhaired, slender,
A new Aurora came:
From his throne's young defender,
The temptress turned in shame.

So great a heart was heaving
In his true Swedish breast,
In gladness, or in grieving,
Justice he loved the best.
Though fortune smiled or lowered,
He dauntless kept the field:
He could but be o'erpowered,
He knew not how to yield.

The stars have long been glowing
On his sepulchral stones;
A century's moss is growing
Above the hero's bones.
Thus glory passes forth,
So soon its records fall:
Their echo in the North
Is but an old man's tale.

Still is the old land hushed,
The tale still calls up wonder,
Low dwarfish sounds are crushed
By the old giant thunder.
Still in our Northern numbers
The lofty spirit burns;
It is not dead, it slumbers,
Its hour of pride returns.

Kneel, Sweden, where reposes
Thy greatest, noblest Son;
The crumbling stone discloses
The honour thou hast won.
There bards, to read his story,
Come reverently bare;
And Sweden's flag of glory
Is dedicated there.

Published in "Modern Poetry in Translation" 21, 2003


next
index