posjoand

ÄNDÅ	STILL
Lennart Sjögren	trans. Robin Fulton
Ändå tror ag att den fågeln finns. Nu har den följt mig år efter år ibland som ett litet utmagrat skelett ja, som en utspänd sotflaga. Ibland som en hastigt skymtande näbb underifrån där inget ljud egentligen borde komma. Den är ensammare än någon vinddriven mås och magrare än gråsparven, mera kvider den än ropar och dess frihet är långt borta. Vaksamt hoppar den undan i trafikens hetta och när den överkörd låter sin kropp pressas in i asfalten hörs på nytt dess rop långt borta ur en annan skog.	I still believe that bird exists. It has followed me now year after year sometimes like a tiny starved skeleton or even like a puffy flake of soot. Sometimes like a beak rapidly glimpsed from beneath from which no sound can be expected. It is more lonely than a wind-driven gull and slighter than a sparrow its call is more of a whimper and its freedom is far away. It hops aside alertly in the heat of the traffic and when it is run over it lets its body be pressed into the asphalt and its cry can be heard again far away in another wood.