REKVIEM FÖR EN ÅTERVÄNDANDE REQUIEM FOR A RETURNEE
Håkan Sandell trans. Bill Coyle - (from Swedish)
Czeslaw Milosz har flyttat till Krakow
hörde jag igår av hans svenske översättare,
för att i ett rosslande djupt andetag
dra in murputsen längs byggnadsställningarna,
utandad igen med musans sista stavelser.
Ändå är det som om platsen för hans död
borde ha fått förbli ett Kalifornien
av fulländad förlust, skållat, vidsträckt,
dallrande av ökenhetta och främlingsskap,
ett vällagrat främlingssskap där inte Beach Boys
men Chopin, Brahms och Sjostakovitj
spelas på den kultiverade begravningen.
Fintrimmade unga amerikanska kvinnliga
poeter skulle ha tindrat i de bakersta bänkarna,
timglasformade efter ett liv på sallader,
eleganta också i de mest lättskurna kläder
med smala bomullstrådar över skuldrorna,
i den självtillfredställda självupptagenhet
som även jag själv snart ska lära mig
och få krävt mina feminina rättigheter.
Vitare i hyn nu efter solcancer-varningarna,
i över två decennier magert diktande
för ingen alls eller ingen mer
än sina sköna guldramade spegelbilder.
Så svala trots hettan och liksom sexiga
på ett sätt som om alla män dött ut
och de bara var det för sig själva och
för hyllorna i den lesbiska bokhandeln.
Poeter, ja, men mer liknande på musorna
för ödet, musiken och akvarellmåleriet.
Musor för sportbilarna, för gatubelysningens
mildhet i skymningen, för det blå i vågorna
och i neonbokstäver höga som jaktfalkar,
tycks de allesamman bära på en sällsam
bitterljuv inspiration, utan mottagare.
OH, Sapho California, s w e e t..m u s i c,
varför reser Czeslaw Milosz till Krakow
för att dö med sitt lands födelse
som en helt vanlig grå gammal man,
när de långa strändernas mumietorka
och ett hav blått som en vit katts ögon
gav en bakgrund passande en grekisk gud,
ungdomlig i jeans och drucken av exilen
likt Odyssevs män av mjölksöt lotus?
Czeslaw Milosz has moved to Krakow,
I heard from his Swedish translator yesterday,
to draw in with a deep rattling breath
the concrete dust by the building scaffolds,
breathed out again as the muse speaks her last.
And yet it seems like the scene of his death
should have remained a California
of perfected loss, peeled, wide open,
trembling with desert heat and alienation,
a well-aged alienation, where not the Beach Boys
but Chopin, Brahms and Shostakovich
are played at the cultivated funeral.
Nicely-built young American female
poets would have sparkled in the backmost benches
hour-glass shaped after a lifetime of salads
elegant too in the most stylish clothing
with small threads of cotton over their shoulders
in that self-satisfied self-preoccupation
I too will adopt any day now
in order to claim my feminine rights.
Paler, now, after the warnings about skin cancer
for over two decades leanly writing
for no one but themselves or no one
but their lovely, gold-framed reflections.
So cool in spite of the heat, and sexy
like they would be if all of the men had died out
and they were sexy only for themselves and
for the shelves in the lesbian bookstore.
Poets, yes, but more like muses
for fate, music, and watercolor painting.
Muses for sports cars, for the streetlights’
mildness in the dusk, for the blue of the waves
and of the neon letters high as falcons,
they all of them seem to be the bearers of a peculiar
bittersweet inspiration with no one to receive it.
Oh Sappho, California, s w e e t..m u s i c,
why does Czeslaw Milosz travel to Krakow,
only, at the birth of his country, to die
like an utterly ordinary grey old man
when the long beaches’ mummifying heat
and a sea as blue as a white cat’s eye
made a background suited to a Greek god,
youthful in jeans and drunk on exile
like Odysseus’ men on milk-sweet lotus?

Copyright © Håkan Sandell 2005; Trans. Copyright © Bill Coyle 2005
- published in PN Review Jan/Feb 2005 http://www.pnreview.co.uk


next
index
translator's next