| REKVIEM FÖR EN ÅTERVÄNDANDE | REQUIEM FOR A RETURNEE |
| Håkan Sandell | trans. Bill Coyle - (from Swedish) |
|
Czeslaw Milosz har flyttat till Krakow hörde jag igår av hans svenske översättare, för att i ett rosslande djupt andetag dra in murputsen längs byggnadsställningarna, utandad igen med musans sista stavelser. Ändå är det som om platsen för hans död borde ha fått förbli ett Kalifornien av fulländad förlust, skållat, vidsträckt, dallrande av ökenhetta och främlingsskap, ett vällagrat främlingssskap där inte Beach Boys men Chopin, Brahms och Sjostakovitj spelas på den kultiverade begravningen. Fintrimmade unga amerikanska kvinnliga poeter skulle ha tindrat i de bakersta bänkarna, timglasformade efter ett liv på sallader, eleganta också i de mest lättskurna kläder med smala bomullstrådar över skuldrorna, i den självtillfredställda självupptagenhet som även jag själv snart ska lära mig och få krävt mina feminina rättigheter. Vitare i hyn nu efter solcancer-varningarna, i över två decennier magert diktande för ingen alls eller ingen mer än sina sköna guldramade spegelbilder. Så svala trots hettan och liksom sexiga på ett sätt som om alla män dött ut och de bara var det för sig själva och för hyllorna i den lesbiska bokhandeln. Poeter, ja, men mer liknande på musorna för ödet, musiken och akvarellmåleriet. Musor för sportbilarna, för gatubelysningens mildhet i skymningen, för det blå i vågorna och i neonbokstäver höga som jaktfalkar, tycks de allesamman bära på en sällsam bitterljuv inspiration, utan mottagare. OH, Sapho California, s w e e t..m u s i c, varför reser Czeslaw Milosz till Krakow för att dö med sitt lands födelse som en helt vanlig grå gammal man, när de långa strändernas mumietorka och ett hav blått som en vit katts ögon gav en bakgrund passande en grekisk gud, ungdomlig i jeans och drucken av exilen likt Odyssevs män av mjölksöt lotus? |
Czeslaw Milosz has moved to Krakow, I heard from his Swedish translator yesterday, to draw in with a deep rattling breath the concrete dust by the building scaffolds, breathed out again as the muse speaks her last. And yet it seems like the scene of his death should have remained a California of perfected loss, peeled, wide open, trembling with desert heat and alienation, a well-aged alienation, where not the Beach Boys but Chopin, Brahms and Shostakovich are played at the cultivated funeral. Nicely-built young American female poets would have sparkled in the backmost benches hour-glass shaped after a lifetime of salads elegant too in the most stylish clothing with small threads of cotton over their shoulders in that self-satisfied self-preoccupation I too will adopt any day now in order to claim my feminine rights. Paler, now, after the warnings about skin cancer for over two decades leanly writing for no one but themselves or no one but their lovely, gold-framed reflections. So cool in spite of the heat, and sexy like they would be if all of the men had died out and they were sexy only for themselves and for the shelves in the lesbian bookstore. Poets, yes, but more like muses for fate, music, and watercolor painting. Muses for sports cars, for the streetlights’ mildness in the dusk, for the blue of the waves and of the neon letters high as falcons, they all of them seem to be the bearers of a peculiar bittersweet inspiration with no one to receive it. Oh Sappho, California, s w e e t..m u s i c, why does Czeslaw Milosz travel to Krakow, only, at the birth of his country, to die like an utterly ordinary grey old man when the long beaches’ mummifying heat and a sea as blue as a white cat’s eye made a background suited to a Greek god, youthful in jeans and drunk on exile like Odysseus’ men on milk-sweet lotus? |
Copyright © Håkan Sandell 2005; Trans. Copyright © Bill Coyle 2005