ROUTE TOURNANTEROUTE TOURNANTE
Kjell Espmarktrans. Robin Fulton
Cézanne har ställt ett vresigt staffli
i det som ännu inte är.
Han känner frånvarons geologi,
skikt efter skikt, så väl att redan
det nakna i duken blir helt autentiskt.

Vägen som vänder i fjolårsgräset 
är ännu bara en sväng hos tanken,
stulen från en gammal kines.
Den rinner upp i ett solkigt kapitel
som han skrapat bort med kniven -
du var där aldrig!

Börja med skuggorna
och arbeta in mot den ljusnande mitten.
Det blågrå kan locka ett fält tillbaka.

Som hans liv det här förrädiska året: 
den dunkande foten som inte vill läkas
kan tänka sig att lämna honom.
Samtidigt vägen som vill, på nytt -
vilken törst efter sol!

Bland kvinnorna i mörka huvudkläden 
går hans mor, krökt i den dödas sorg.
När de andra försvunnit bortom kurvan
gör hon sig ärende,
kvar som ett disigt blått över vägen.

Så svårt att uthärda annan beröring -

Det är färgen som får röra vid världen.
Visst har han nämnt logiken. Och konen.
Men sådant är närmevärden.
Inte kan en teori ta tag i
de rasande krafterna inne i tingen.
Bara ett grepp av färger
kan tvinga "verkligheten" till besked.

Fläck på fläck, en envis skala 
som lyfter ut en by ur byn:
gavlar, ett kyrktorn, en möjlig väg
och en fuga av svalor.
Varje hus är obebott: väntar
den som orkar komma tillbaka.

En dag är ett år.

Som hans liv -
Tog decennier att inse att grönskan är blå.
Och nu har han lyckats på några minuter
att måla klockklang.

Penseln sjunker.
Duken har tvingat fram ett landskap
i det som bara kallar sig landskap.
Och vägen vänder verkligen.

Varje sekund har en fuktig glans
som ingen kunde se förut.
Han står med sin bultande värk
i det plötsligt friska fjolårsgräset.
Cézanne has set up a sullen easel
in what does not yet exist.
He is so well-versed in the geology
of absence, layer by layer, that already
the nakedness of canvas is wholly authentic.

The road that turns in last year's grass 
is still only a curve in the mind,
pilfered from an old Chinaman.
It originates in a grimy chapter
he has scraped away with his knife -
you were never there!

Begin with the shadows
and work in towards the brightening centre.
The blue-grey can entice a field back.

Like his life this treacherous year: 
the throbbing foot that won't heal
and could consider leaving him.
While the road that wills, once more -
what thirst for the sun.

Among the women in dark head-scarves
his mother walks stooped in the dead man's grief.
When the others have vanished round a bend
she makes excuses
to hang on like a blue haze above the road.

So hard to bear another touch -

It's colour that can touch the world.
Of course he has mentioned logic. And the cone.
But these are approximate values.
No theory can get hold of
the furious energy inside things.
Only a grasp of colours
can force 'reality' to a response.

Dab by dab, a dogged colour-scale 
lifting a village out of the village:
gables, a steeple, a possible road
and a fugue of swallows.
Each house is uninhabited: is waiting
for whoever can summon strength to return.

A day is a year.

Like his life -
took decades to see that verdure is blue.
And now in a moment or two he has managed
to paint the ringing of bells.

The brush sinks.
The canvas has forced a landscape to emerge
in what merely calls itself landscape.
And the road really turns.

Each second has a moist glint
no-one could see before.
He stands with his beating pain
in last year's grass that is suddenly fresh.

Copyright © Kjell Espmark; Trans. Copyright © Robin Fulton 1997, - publ. Norvik Press


...buy this book
next
index
translator's next